Jättens hus

Fullmånen på väg upp:



Efter kollegans antydan tidigare idag - om att jag numera nästan aldrig kan beskådas från mid-jan och ner eftersom jag barrikaderar mig bakom den nya lånedisken (hmpf!) - kom jag att tänka på en bok jag läste för ett par år sen (ja, vi bibliotekarier associerar ju ofta och gärna till böcker...). Den heter Jättens hus, är skriven av Elizabeth McCracken och handlar om den till-bakadragna och tillknäppta bibliotekarien Peggy och hennes vänskap (senare kärlek) till James, 
som på grund av en hormonrubbning är onormalt lång och av omgivningen närmast betraktas som ett monster. Det är en jättefin historia om två udda människor som förstår varandra, som ser förbi varandras olikheter och den skeva bild som andra har av dem.
Men - det jag skulle komma till är att denna Peggy vid ett tillfälle på sin lunchrast tar en promenad i den lilla staden. Och ingen av alla dem hon möter känner igen henne utan lånedisken runt midjan...! (så illa är det inte för mig - än i alla fall...). Jag har nu bläddrat igenom hela boken men lyckas inte hitta just det stycket. Äsch! :)
Fast jag hittade ett annat:

Jag var trots allt stadens bibliotekarie, även om jag inte betraktades som en människa av kött och blod utan snarare som en del av inredningen i de offentliga lokalerna, precis som valurnorna i rådhuset eller en osedvanligt slätstruken väggmålning.

Hm. Måste passa mig så att jag inte försvinner helt...

Man kan också läsa att en del kvinnor blir bibliotekarier för att de tycker om ordning och reda. Eeeh... nåja!

Och att bibliotekarieyrket anses locka till sig en viss sorts störda personlighetstyper. Biblio-tekarier påstås vara hätska, missunnsamma, ensamma ungmör. Och snåla, inte minst. Vi tycker om att hyssja åt folk och att håva in böter.

Puuuh... det finns en del fördomar att jobba emot... :)

(och där slog jag effektivt ihjäl bloggens potential att funka som kontaktannons, vilket nån
- tidigare - föreslog att jag kunde använda den som - störd, hätsk och missunnsam, hu då)

Antar att mångas bild av bibliotekarier är ungefär som denna:


... och av en ren tillfällighet (?!) är hon dessutom klädd i - lila...
_ _ _ _ _

Fast vill man ha en helt annan bild av bibliotekarier kan man läsa Hyssj! av Jean-Marie Gourio. Där har en bibliotekarie och en av hennes låntagare - en fallskärmsjägare - heta kärleksstunder i en skrubb bakom lånedisken. Oops! :)
_ _ _ _ _

Jag måste baka fler pepparkakor!! Det är bara en halv burk kvar av de ca 500 jag gräddade i söndags... Många elever (och lärare) har kommenterat pepparkakorna och apelsinsaften med "vad snäll du är", "vad goda de är", "tusen tack", "vad mysigt" (hihi, planenligt blev alltså de flesta på gott humör inför högläsningen) - men så var det en tjej vars enda kommentar var "har du inte röd saft?". Tja. Nä. Det var en miss, tydligen...

Kommentarer
Postat av: VIkarien

Klädd i lila? Ja..? Det brukar i alla fall jag vara, det är så himla kul när bildlärarna kommer in i spridda skurar och vill kolla på bibliotekarien som matchar troja och hårfärg...

2008-11-14 @ 08:41:37
URL: http://tinaottosson.blogg.se/
Postat av: Jenny

Både kläder och hår? Oops... :)



Här kommer det (vet inte om jag borde avslöja detta, men...): enligt mina kollegor signaliserar färgen lila att man är sexuellt frustrerad!



Inte för att jag sätter nån större tilltro till påståendet - men vissa här på bygget hade himla kul åt tröjan jag råkade ha på mig tidigare i veckan... Så nu undviker jag allt som avlägset kan påminna om lila, bara för säkerhets skull! De tycker jag är konstig nog som det är, tror jag... :)

2008-11-14 @ 09:23:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0