Marsböcker


John Green: Faen ta skjebnen (digikort)
(på svenska: Förr eller senare exploderar jag)
Det här en av de starkaste kärlekshistorierna jag någon gång läst. Och jag tror att det kan vara årets bästa bok. Jag skrattar, gråter och känner med Hazel och Augustus. De möts i en stödgrupp för cancersjuka ungdomar - 16-åriga Hazel har en obotlig form av sköldkörtelcancer och har alltid en syrgastub på släp, medan Augustus har förlorat sitt ena ben i skelettcancer. De vet att livet när som helst kan ta slut, men de vet också att deras kärlekshistoria inte liknar någon annan - den är rätt och slätt av det episka slaget.
Det här är inte främst en bok om sjukdom och död. Det är en bok om livet och kärleken, om den första förälskelsen, om att få sin sista önskan uppfylld. En bok man aldrig glömmer!

 

Sylvia Day: Bare for deg (Crossfire; 1)
Sylvia Day: Gjenspeilt i deg (Crossfire; 2)
Jag insåg faran redan innan jag började läsa. Serien lanseras med "om du gillade Fifty Shades kommer du att älska Crossfire" - och jodå. Jag sträckläste. Och jag väntar ivrigt på den sista boken (för självklart är det här också en trilogi). Den är dock försenad och väntas nångång framåt sommaren.
Handlingen? 24-åriga Eva Tremell flyttar till New Tork för att börja sitt nya jobb för en reklambyrå på Manhattan. I byggnaden där hon jobbar stöter hon ihop med företagsledaren Gideon Cross - och omedelbar attraktion uppstår. De inleder ett intensivt, häftigt förhållande (jadå, med massor av detaljerade sexscener) - men båda har demoner att kämpa emot, båda har upplevt svek och övergrepp, och frågan är om de verkligen är bra för varandra eller om de kommer att leda varandra rätt i fördärvet...
 
Crossfire-serien har skrivits med Fifty Shades som förlaga, så jämförelser mellan de två serierna är oundvikliga: ung, vacker kvinna möter mystisk företagsledare med kontrollbehov, attraktion uppstår men så också allehanda problem som hotar förhållandet. När det är sagt: jag tycker Crossfire (så långt) är en bättre berättad historia - även om Fifty Shades gjorde större intryck. Vilket förstås kan ha att göra med att jag läste den först.

För att göra ytterligare jämförelser: språket anses bättre i Crossfire än Fifty Shades. Nu har jag ju läst/hört båda serierna på norska så jag kan inte uttala mig om originalen - men jag är böjd att hålla med. Där E L James upprepar sig i det oändliga har Sylvia Day ett mycket mer varierat språk, även om det emellanåt blir så många adjektiv att det nästan går överstyr. Hon är också bättre på att lägga in antydningar som gör att mönstret framträder efterhand - E L James pekar för det mesta med hela armen. Ska jag klaga på nåt är det Evas och Gideons förkärlek för "dirty talk" när de har sex - det blir lite för explicit för min smak! Eller så är jag bara pryd... :)


 
Gunnar Ardelius: Lysløypa
(... som i original heter Bara kärlek kan krossa ditt hjärta)
Det här är en fristående fortsättning på Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Den har jag inte läst. Kanske är det dumt, för det känns som att jag kastas in i en historia utan att veta hur den började. Dessutom är jag inte riktigt vän med det korthuggna, poetiska språket, även om det nog är en av orsakerna till att boken hyllas av kritikerna. Hur som. Det här är historien om Morris. Han bor i en stockholmsförort, går på gymnasiet, saknar ex-flickvännen Betty så mycket att det gör ont men möter Lena när han är ute på en av sina många löprundor - och kanske finns det hopp? Morris är skilsmässobarn, har en mamma som letar både trivselvikt och älskare, och en manodepressiv far som är besatt av löpning. Tillsammans med pappa satsar Morris på att komma i form till halvmaran. Men det går inte som de tänkt sig.
Hm. Nja. Det här var inte en bok för mig.



Are Kalvø: Ny grunnlov (digikort)
"Den norske grunnlova blei laga for nesten to hundre år sidan av ein gjeng ureinslige menn på seminar på Eidsvoll. Are Kalvø meinte han måtte kunne gjere ein betre jobb, og reiste ut i landet for å lage ei ny grunnlov, som bygger på det folk i dag meiner."
Ja, precis! Här är den nya norska grundlagen, som är anpassad vår tid - men som också kommer att funka i lång tid framöver. I alla fall om man får tro författaren...
Precis som i tidigare böcker blandar Are Kalvø humor och allvar. Jag brukar älska hans böcker (inte minst Våre venner kinesarane som jag lyssnat på två - eller är det tre? - gånger, och funderar på att lyssna på snart igen)
, men jag blev inte lika frälst den här gången. Jodå, jag fnittrar ibland - och skakar på huvudet dessemellan - men lägger boken från mig med en axelryckning och går genast vidare till nästa.




Bjørn Sortland: Oslomysteriet (digikort)
2-i-1-digikort, där jag lyssnade på första boken i februari. I den här boken har David och hans familj bestämt sig för att aldrig mer åka utomlands, då varenda resa slutat med att de hamnat i farliga situationer. Men vad hjälper det när skurkarna kommer till Oslo? En (möjligen falsk) målning av Edvard Munch spelar en huvudroll när David återigen står öga mot öga med skrupellösa banditer...
Precis som den förra: en habil barndeckare.



Chelsea Cain: Døden to ganger (digikort)
En ny bok - den femte i raden - om efterforskaren Archie Sheridan och massmördaren Gretchen Lowell. Ska inte avslöja för mycket för den som eventuellt läser serien, men konstaterar att jag skulle vilja banka in lite vett i skallen på herr Sheridan, som trots att hon torterat honom och lekt med honom fortfarande dras till Gretchen. Kan ingen bara ta livet av henne?! Känner att jag börjar bli irriterad... och om ni undrar, det här är helt säkert inte den sista boken i serien.
Frånsett min lilla utblåsning: det är en bra deckare, med flera oväntade vändningar. Men det är inget för den kräsmagade - offren beskrivs in i minsta detalj, och det är både blodigt och äckligt. Tänk Patricia Cornwell eller Karin Slaughter, ungefär.



Eldrid Johansen: Charliblogg
Charlotte och henns mamma flyttar från Oslo till ett litet kustsamhälle. Charlotte hatar stället från första början - hon saknar sina kompisar, de hippa modebutikerna, de häftiga festerna, ja, allt. Dessutom blir hon utfryst och mobbad av tjejerna i den nya klassen, och som en reaktion på det startar hon en anonym blogg där hon gör allt och alla till åtlöje och framställer sig själv som den hippa, alltigenom lyckade tjejen som står över alla andra. Bloggen blir snabbt populär och fler och fler försöker ta reda på vem som ligger bakom...
Det här är en obehaglig och viktig historia om mobbing, och om vad som kan hända när sociala medier används utan tanke på konsekvenserna. Ja, Charlotte blir fruktansvärt illa behandlad av sina klasskamrater - men det ursäktar inte att hon hänger ut både dem och andra, helt oskyldiga, medmänniskor på nätet. Och även om hennes plan är att göra det anonymt så leder varje nytt inlägg till att avslöjandet närmar sig. Och vad ska Charlotte göra då?
 



Jussi Adler-Olsen: Marco-effekten (digikort)
Här är en deckarserie jag bara inte kan få nog av! Jussi Adler-Olsen skriver så jäkla bra!! Det är spännande, upprörande, oväntat - och humoristiskt. Jag har lyssnat på alla böckerna, och Helge Winther-Larsen gör ett fenomenalt jobb - inte minst Assads emellanåt knackiga språkbruk framstår som levande och väldigt trovärdigt.
Den här gången får Avdelning Q i uppdrag att lösa ett fall med en försvunnen tjänsteman. Ingenting i William Starks bakgrund kan förklara vart han tagit vägen - inte förrän en skygg tonåring dyker upp på en polisstation med den försvunne mannens halsband...
Den skygge tonåringen är Marco. Han har haft en uppväxt som inget barn skulle behöva utsättas för, och nu försöker han bryta med sitt förflutna och sin kriminella familj. Sådant gör man inte ostraffat - och snart kämpar Marco för sitt liv, samtidigt som Carl Mørck och hans kollegor försöker sätta samman brottstycken av information till någonting begripligt. Det handlar om ekonomisk svindel i stor skala, där de inblandade inte drar sig för mord och tortyr...



Gabi Gleichmann: Udødelighetens elixir (digikort)
Puuuh!! Det här var drygt!! Inte bara är boken närmare 26 timmar lång, i tillägg blir uppläsarens röst alltför montoton i längden - och så är det nåt med ljudet. Det låter som att han sitter inne i en plåtburk och läser. Nåja. Det hade väl varit OK om bara boken varit fängslande - men det var den inte. I alla fall tycker inte jag det. Tanken är god - detta är en judisk släktshistoria som sträcker sig över tusen år och flera kontinenter - men det blir alldeles för fragmentiserat. Ramberättelsen är en döende man som är den siste i sin släkt, och som vill låta oss ta del av släktens öden och äventyr innan det är för sent. Egentligen skall historien gå i arv från far till son, men då vår berättare är barnlös, väljer han att ge den vidare till oss.
Hur som. En del av personligheterna som passerar revy är spännande bekantskaper, men hux flux hoppar författaren vidare till en annan tid och en annan generation - det är så ostrukturerat att jag till slut tappar taget om vem och varför.
Jag tänkte flera gånger att "nä, nu ger jag upp", men så är jag ju en tjurskalle... :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0