Många mil i bil

Körde Marie till Tärnaby igår - fortfarande rena rama puckelpisten från Joeström till Joesjö (eller om det nu är tvärtom) men asfalten börjar så sakteliga komma på plats. Blir nog en riktigt bra väg vad det lider...!

Fin dag för en fjälltur:

     

De 110 milen i bil - eller snarare antalet timmar - sen i fredags känns i rygg och rumpa. Marie konstaterade att det är tämligen långsamma vägar häruppe. "Om vi använt så här många timmar i Sverige hade vi ju hunnit t/r Malmö!". Jo, det stämmer säkert. Istället snirklade vi oss runt, runt på Helgeland... :)

Var ute och gick igår kväll (nu är det lääänge sen sist, kanske också det en orsak till att ryggen känns som den gör). Mötte ett trevligt svenskt par på Rynesåsen - från mörkaste Småland (deras egen kommentar, inte min!). De har semestrat i nordnorge och fascineras framför allt av ljuset. "Det blir ju aldrig mörkt!". Nä - men kom tillbaka i november/december. Då blir det nästan aldrig ljust. Fast det sa jag inte högt.
_ _ _ _ _

Och så bidrar väl arbetsuppgifterna för tillfället till den där värkande ryggen...

     
_ _ _ _ _

Glömde lägga ut den här bilden igår, från restaurangen i Brønnøysund
där vi åt middag i söndags:



Inte var dag man får Hurtigruten till maten! :)
_ _ _ _ _

Och så några bilder som jag skulle lagt ut för länge sen - från Holmön, där pappa, Eva och Rickard var ute och seglade i vår gamla julle! Jag valde att sköta bevakningen från land där jag stod med TVÅ kameror och förevigade slagen kors och tvärs över Gäddbäckssundet.

   

   
_ _ _ _ _

Och så skrev jag ju om salteriet i Sörsundet och lovade återkomma med fler detaljer.
Varsågoda, den här texten har jag knyckt från en av informationstavlorna på Båtmuséet:

Den fisk som inte åts färsk måste förhindras att ruttna. Många metoder stod till buds: saltning, syrning, rökning, torkning, kylning och frysning. Den sista metoden användes endast vintertid.

Metoden att salta fisk nådde Norrland under 1300-talet. Fiskenäringen upplevde därefter ett stort uppsving. Holmön bebyggdes troligtvis den här tiden.

Vid saltning lades fisken i stora träkar med saltmättat vatten, lake. Följande dag radades fisken nogsamt i mindre laggkärl, "fjälingar".

Mot saltad fisk, framför allt lax, sik och strömming, kunde holmöborna byta till sig det man saknade på ön.

Salteriet:

1918 övertog grosshandlaren J Ad Forsberg i Umeå ett mindre andelssalteri på Holmön, för inläggning av salt- och surströmming samt lax. Forsberg utökade 1928 med ett rökeri och nya arbetsutrymmen.

Hans anläggning förstördes i en brand på sensommaren 1950. Så mycket som 45.000 burkar och 40 ton strömming - fiskeindustrins halva årsproduktion - förstördes också.

Salteriet byggdes inte upp igen. Rökeriet (tror jag det är) står fortfarande kvar. Och där salteriet en gång låg har alltså fiskeföreningen en byggnad som bl.a. innehållit isbod. Isen är sen länge borta, bara isoleringen (massor av sågspån) finns kvar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0