Festen
Festen? Trevlig! Även om det var +4 och ösregn... i juni!! Jag hade med regnställ, sydväst, fleecetröja, vantar... och fick användning för alltihop. Fast å andra sidan blev det väääldigt varmt att dansa iförd regnbyxor och dubbla tröjor! :)
(alltså, att det varit ovanligt kallt i vår kan det väl knappast råda nåt tvivel om - i fjol inledde jag sitta-på-en-klippa-vid-fjorden-säsongen redan i mitten av maj - i år har det över huvud taget inte varit aktuellt)
Min grupp samlades som sagt nere vid färjekajen. När vi öppnade kuvertet med instruktioner fick vi veta att vi skulle förbereda/genomföra en muntlig-praktisk-estetisk examen i valfritt ämne vid ankomst till Skihytta, samt att vi skulle ta oss dit på "kreativt vis" och ankomma exakt klockan 20.54!
En grupp sammanstrålade vid brandstationen och lyckades övertala brandmännen om att köra dem upp till hytta med brandbil. Och ett annat gäng ringde till en kollega med pickup, och tuffade uppför backarna sittandes runt ett trädgårdsbord som placerats på flaket - dessutom flaggade han med piratflagga och hävdade att han körde "pirattaxi". Hö hö...! :)
Vi? Nja, vi var inte fullt så påhittiga. Vi anlitade en utländsk chaufför (=mig)...
Men å andra sidan höll vi en röd tråd genom hela kvällen: SVERIGE!! Svensk chaufför med svenskt pass och körkort (+att vi anlände exakt på sekunden!!), och en examen i svensk geografi med inslag av både språk, kommunikation och dramatik. Plus att vi hade med oss en svensk bordsflagga som vi satte vid "vårt" bord under kvällen (takk TA for flagget, jag får bruk for det stadig vekk!).
Och hur lade vi då upp vår examen? Jo, vi omarbetade sägnen om Torghatten till svenska förhållanden, jag läste texten på svenska och mina gruppmedlemmar illustrerade berättelsen med mimik och rörelser.
Så här låter sägnen i original:
SAGNET OM TORGHATTEN
”Nord i Hålogaland satt to mektige konger: Vågakallen og Sulitjelmakongen, med Vestfjorden mellom seg. Begge hadde sine sorger. Vågakallen sin ulydige sønn Hestmannen og Sulitjelmakongen sine syv viltre døtre, som han hadde sendt til Landego, hvor også Lekamøya var. En kveld får Hestmannen se Lekamøya og de syv søstre bade i sjøen ved Landego. Et eneste blikk tenner hans heftige attrå til Lekamøya, som han beslutter å røve ved høgstnatt. Til hest i full rustning, med bølgende hjelmbusk og kappen slengt om de sterke skuldre jager han sørover på sitt midnattsritt. Jomfruene oppdager ham og flykter i all hast til de ikke orker mer. De syv søstre oppgir flukten og kaster seg ned ved Alstahaug. Bare Lekamøya fortsetter flukten mot sør, mens kongen i Sømnafjellene ved Brønnøysund står og iakttar den ville jakt. Da nærmer dagen seg på gylne skyer. Sømnakongen ser den skuffede beiler legge pil til buen, men da slenger han sin hatt i veien og redder Lekamøya. Ti pilen suste fra strengen i samme stund og gikk så vidt gjennom hatten som falt ned ved Torgar, idet solen rant. Alt ble til stein. Slik lyder sagnet.” (hämtat från Visit Helgeland)
Och i vår version:
(jag vet jag vet jag VET att det inte stämmer - vi tog oss lite konstnärliga friheter...)
SÄGNEN OM BOXFJÄLL
I norra Norrland satt två mäktiga kungar: Kebnekaise och Åreskutan, med Bottenviken mellan sig. Båda hade de sina sorger. Kebnekaise hade sin olydige son Atoklinten och Åreskutan sina vilda döttrar, Marsfjällen, som han hade skickat till Gotland, där också Ammarfjället var. En kväll får Atoklinten syn på Ammarfjället och Marsfjällen som badar i havet vid Gotland. En enda blick tänder hans häftiga åtrå till Ammarfjället, som han bestämmer sig för att röva bort vid midnatt. Till häst i full rustning, med böljande kalufs och kappan slängd över de breda axlarna jagar han söderut på sin midnattsritt. Marsfjällen uppdagar honom och flyr i full fart tills de inte orkar mer. De ger upp och slänger sig ner vid Götaslätten. Bara Ammarfjället fortsätter flykten söderut, medan herr Stekenjokk (eller var det Kvikkjokk???) vid Vänern står och iakttar den vilda jakten. Då närmar sig gryningen. Stekenjokk ser den besvikna charmören lägga pil på bågen, men då slänger han sin hatt i vägen och räddar Ammarfjället. Pilen susar i samma stund genom hans hatt, som faller ner vid Boxfjäll i det solen går upp. Allt blir till sten. Så lyder sägnen.
(Till saken hör att "-jokk" i Kvikkjokk uttalas ungefär som i norskans "jukke", vilket förstås i sin tur blir "jucka" på svenska - och då kan nu ju räkna ut hur mina "elever" gjorde för att illustrera... hehe)
What say you? Vi var väldigt nöja med vår insats! :)
_ _ _ _ _
Øyfjellet är 818 meter högt. För att sätta detta i perspektiv: uppe på toppen har två killar
målat en tupp (=kommunvapnet) i en skreva. Den är 6 meter hög (7,5 meter enligt vissa).
Jag har ringat i den på båda bilderna:
Här är fjället fotograferat utan zoom...
... och här med 10x zoom. Nu anar man tuppen som ett litet "v".
Och kommer man riktigt nära ser den ut som på den här bilden (vågade inte tjuvkopiera den).
Vi människor blir plötsligt väldigt, väldigt små i förhållande till fjällmassivet...!!
_ _ _ _ _
Gissa om det luktar gott här nu?
