Sorg och saknad
Jag fyllde år i lördags. Det skulle bli min första födelsedag hemma med familjen på fem år. Så blev det också, men absolut inte på det sätt vi hade tänkt.
Världen är sig inte lik.
Vi har förlorat vår fina mamma.
Sorgen och saknaden är enorm. Samtidigt är jag så glad för att vi i familjen står varandra nära, att vi kan stötta och trösta varann. Vi har varit tillsammans hela helgen - pappa, jag, lillasyster med familj, mammas syskon med respektive. Vi har gråtit, kramats, pratat och försökt ta in det ofattbara. Det skedde väldigt hastigt, och mitt i bedrövelsen är det en lättnad att veta att mamma inte hann ha ont.
Igår var vi i kyrkan när mammas namn lästes upp. Rasmus var med oss, och så liten han är klarade han att hjälpa oss genom gudstjänsten. I tur och ordning satt han hos Eva, Rickard, pappa och mig, han kramade om oss precis som att han förstod att vi behövde tröst.
Begravningen blir 9 december. Jag har åkt tillbaka till Mosjøen för att jobba fram tills dess. Det känns både bra och konstigt. På sätt och vis är det skönt med vardag och rutiner, men samtidigt är ju tankarna där hela tiden.
Mamma talade alltid om hur mycket hon älskade oss, och vilken tur hon haft som först träffat pappa och sen fått oss. Och pappa är tacksam för att de fick 42 lyckliga år tillsammans. Vi har många, många fina minnen, och de ska vi ta vara på.
