jennyinorge

It was bound to happen - förr eller senare.

 

Nu har jag varit i Mosjøen i sex år (precis på dagen - kom till Mosjøen 15 augusti 2007 och började jobba på dåvarande Vefsn videregående skole dagen efter). Jag har hela tiden stortrivts med jobbet, kollegorna, eleverna, lägenheten, omgivningarna... ja, det allra mesta!! Med ett undantag: avståndet hem till familjen, och till Holmön. Jag har i flera år sagt att den värsta dagen på året, det är den dagen jag måste lämna Holmön efter sommarsemestern och vet att det är ett helt år tills nästa gång. När man bor på pendelavstånd, eller i alla fall såpass nära att man kan åka hem på helgerna om man vill, då är det inte så farligt. Då har man valfrihet. Men när man som jag bor 48,5 mil från lillasyster med familj, och ytterligare fem mil + en båtresa från pappa och Holmön, då har man inte den valfriheten. Då räcker det inte med en helg för att åka hem (jo, tekniskt sett, men den mesta tiden tillbringas i bilen på väg dit och tillbaka). Jag måste ta ut kompledighet eller semesterdagar för att helgen ska bli såpass lång att det är någon vits, och det kan jag inte göra hur som helst. Det måste planeras i förväg. Och när det gäller Holmön är det ju inte säkert att vädergudarna rättar sig efter de planerna, så bäst vad det är missar jag ön helt och hållet.

 

Så vad är det jag vill komma fram till? Jo, att jag har hemlängtan. Och att den är i färd med att överskugga alla de positiva sidorna med att bo och arbeta i Mosjøen.

 

Och därför har jag också börjat titta på lediga tjänster i Sverige. Egentligen tänker jag mig inom en 15 mils radie från Umeå, men det kryllar inte precis av lediga bibliotekariejobb så det kan hända att den gränsen måste töjas en smula. Vi får se.

 

To be continued...